Svenskbyn Kertell (Kärrdal)
Den tidigare stora svenskbyn Kärrdal heter idag Kärdla och är länshuvudstad på Dagö. Ända fram till sommaren 1810 var byn en helt svenska by som bestod av 35 gårdar. 1565 kallades byn i en källa med tyska förtecken Kärthill och var huvudort i ett skatteområde med samma namn. Byn var då (och senare) den näst största av de estlandssvenska bosättningarna på Dagö. Byn delade öde med de övriga svenska byarna på Dagö ända fram till 1600-talets slut. An någon anledning frikopplades Kärrdal från Hohenholms gods på nordvästra Dagö och överfördes till det lilla godset Pardas på den nordöstra delen av ön. Byn kom därför också att tillhöra Pühaleps socken och utgjorde en egen kapellförsamling under denna. Kapellet i byn som var helgat åt S:t Olof fick predikobesök en gång i månaden, i övrigt skötte klockaren i byn de kyrkliga tjänsterna.
Pardas gods drogs in till kronan under reduktionen (1688) och kom då att bli kronogods. Som sådant arrenderades det ut både under den svenska tiden, fram till 1710, och under den ryska till olika adliga officerare. När dagögodsen återgick i familjen De la Gardie – Stenbocks ägo 1755 ingick inte Pardas gods. Dessa gods såldes ju till baron O W L von Ungern-Sternberg år 1781. När sedan svenskarna under Hohenholms gods sades upp av denne 1781 och anvisades nya boplatser i Ukraina ansökte även svenskarna i Kärrdal om att få följa med. Ansökan avslogs av de ryska myndigheterna med motiveringen att de redan var privilegierade i sin egenskap av kronobönder. Värre blev det sedan när Pardas till sist ändå återgick i familjen Stenbocks ägo år 1799. Visserligen såldes godset omedelbart vidare till baron Ungern-Sternberg, men böndernas rättsliga och ekonomiska situation hade nu försämrats radikalt. Som kronobönder kunde kärrdalsvenskarna röra sig fritt och bedriva handel med sina varor och även bosätta sig på annan ort om de så ville. Efter 1799 inskränktes denna möjlighet rejält och när sedan godsägaren krävde höjda avgifter och fler arbetsdagar började kärrdalborna att processa om detta. Det stod snart klart att godsägaren ville bli av med de besvärliga svenskarna.
År 1810 sade samtliga svenskar upp sig från sina bostäder, men ägaren baron Constantin von Ungern-Sternberg skrev sedan ett nytt kontrakt med fem av bönderna och ytterligare 13 bönder tilläts vara kvar som lösmän, dvs. torpare. Till dessa kom så två hushåll som ansvarade för de kyrkliga tjänsterna i kapellet i byn, kyrkvaktmästarens och klockarens. Tre svenskar anställdes också vid den utgård som grundades för boskapsuppfödning. Ett antal svenskar flyttade till Hapsal och Reval. Några flydde även från den hotande 25-åriga militärtjänstgöringen genom att rymma till Sverige.
De allra flesta svenskarna från byn erbjöds av baron Stackelberg på Ormsö att flytta dit och överta gårdar som stod tomma sedan dess invånare rymt till Sverige. Tyvärr orsakade denna överflyttning ormsöböndernas ilska eftersom dagösvenskarna i sina kontrakt gick med på sämre villkor än de som svenskarna på Ormsö hade rätt till. Följande familjer överflyttade till Ormsö och det rörde sig sammanlagt om ca 200 personer: Ahlgren, Ahlström, Blomkvist, Dahl, Ek, Engblom, Flinkman, Halin, Kornblom, Lampa, Lang, Lindström, Lundkvist, Lönnkvist, Nilsén, Nyberg, Nygren, Pass, Rosendahl, Rönnkvist, Sandell, Vaktman och Vikström. Familjenamnen togs 1834–35.
Sammanlagt fanns det 100 svenskar kvar i Kärrdal 1810. Utsikterna för svenskarna hade sedan inte varit så illa om det inte varit för textilfabriken som grundats 1830. Fabriken drog till sig ester från hela ön och redan 1834 var svenskarna i minoritet. De sista svenskarnas åkrar drogs in och de fick ersättningsmark längre bort i byn Hausma, åtskilliga kilometer åt öster. De svenska torparna sades upp och tog så gott som mangrant anställning vid fabriken – eller som sjömän för fabrikens transporter – och de övergick därigenom inom ett par generationer till att enbart tala estniska i hemmen. De som inte ville anpassa sig till livet som fabriksarbetare vid textilfabriken flyttade till andra orter på norra Dagö.
När en lag om familjenamn utfärdades år 1834 tog svenskarna i Kärrdal följande familjenamn: Bisa (el. Pisa, två olika familjer), Bro (Proo), Esback (Espak), Freiberg, Haggeng (Haggin), Lura, Lutz, Obbergo, Oback, Popper, Prähla, Rundsback, Starreng (Tarning, två familjer), Stackeng (Takking, fyra familjer), Weaness och Wietrin.
År 1834 hade antalet som uppgavs tillhöra den svenska befolkningsgruppen visserligen stigit till 134 personer, men tätortens totala invånartal var redan 423. Vid folkräkningen 1850 räknades de som angivits som svenskar till 169 personer av båda könen, men flera av dessa hade redan ingått äktenskap med ester och bytt språk. Samhället som nu bar det estniska namnet Kärdla hade nu 1222 invånare.
I början av 1850-talet revs det svenska kapellet och begravningsplatsen gjordes om till parkområde (!). Ett vstort växthus placerades till exempel över gravarna. Karel Tarning var den siste svensken som begrovs här 1848 och hans kors står fortfarande kvar med den svenska inskriptionen på en stor sten mitt inne i hasselsnåren. Den nya begravningsplatsen har också gravstenar och kors med text på svenska. Här finns bland annat graven där kapten Abrahamsson och sex man ur hans besättning begravdes efter det att deras skuta, Ellen af Gåsö, förlist på redden utanför Kärdla i maj 1884.
De sista bondefamiljerna var de som längst bevarade sitt språk och sin kultur. Det rörde sig om familjerna Bisa, Stackeng, Starreng och Bro. När bonden Christian Matsson Stackeng dog donerades familjens kopior på de gamla privilegiebreven som svenskarna här kämpat så hårt för att bevara till det svenska riksarkivet i Stockholm. Dit anlände de 1903.
Den sista lutherska gudstjänsten på svenska var en bönestund som klockaren Andres Nuuter höll 1870 i familjen Bisas hem. Något senare kom svenskspråkiga frikyrkliga predikanter från Ormsö, varav åtminstone en (Kamas-Hans Lindkvist) själv hade påbrå från byn. Deras tro spred under namnet ”Den svenska tron” (Rootsi usk) bland esterna på ön. Den baptistiska rörelsen blev senare särskilt stark i Kärdla och en av ledarna var urmakaren Hans Dahl som var född 1863 på Ormsö, men vars familj härstammade från svenskbyn Kärrdal.
Pauline Jõeleht (kallad Bisa Leno, f 1839) anses vara den sista helt svenskspråkiga i Kärrdal, hon dog 1934. När den estniske språkforskaren Paul Ariste (av svensk härkomst, f Berg) besökte henne sommaren 1933 kunde han uppteckna ord och uttryck på den svenska dialekten. När han reste stod Leno och vinkade och ropade: ”Far väll! Far väll!” Länge ansåg det att dessa ord var de sista som uttalats på kärrdalsvenska. Men, sommaren 1990 när undertecknad och radioreportern Gunilla Linder (med rötter i Gammalsvenskby) besökte Dagö träffade vi hennes dotterdotter Charlotte Kalju (Tante Lotte). Till vår förvåning kunde Lotte räkna på svenska (eina, tfåa, tria, fiura, femma, sexa, siua, åtta, nia och tia) och hon mindes även en hel del svenska meningar – allt hade hon lärt av mormor när hon var liten. Lotte dog sedan bara något år efteråt. Familjen Bisas gård står kvar i Kärdla och ägs fortfarande av en släkting till Lotte, sonen och dottern till Selma Õunpuu (f Bisa) vars far Villem, som var född 1851 (!) var en yngre bror till Bisa Leno, yttrade följande minnesvärda ord till Gunilla Linder 1990: ”Jaså, du härstammar från Gammalsvenskby – ja, du är den förste därifrån som kommit tillbaka hit.” Sommaren därpå fick Selma och hennes bror Hannes tillfälle att prata med Emma Malmas och Emil Norberg som kommit upp från Gammalsvenskby i Ukraina till Dagö. Nu gick deras konversation på ryska, eftersom Selma inte förstod svenska som Emma och Emil talade. Idag är även Selma och hennes bror borta och huset ägs som sagt av deras barn.
©Jörgen Hedman 2015
